Travminnen

Travminnen

Ringare och avelsfiffel

 

För ett halvsekel sedan var kallblodstravaren allvarligt hotad som egen ras, eller snarare rastyp. Vissa såg hästen som ett framavlat mellanting mellan nordsvensk brukshäst och varmblodstravare. Det fanns inga säkra metoder för kontroll av härstamningen, vilket inbjöd till avelsfusk med korsningar över rasgränserna i syfte att få fram lättare och snabbare kallblodstravare.

Utslagningar

STC gjorde sitt bästa genom typbesiktningsnämnden, vilken letade upp och slog ut hästar som exteriört ansågs avvika från det som uppfattades som rastypiskt. Att bli utslagen betydde att hästen stöks ur stamboken och i bästa fall fick fortsätta sin tillvaro som gårds- eller sällskapshäst. En del hästar”försvann” även spårlöst efter att ägarna fått fingervisning om att de skulle bli föremål för besiktning.

Lisette (e. Ceres eller Ulrik u. Draga II), svensk rekordhållare för 4-åriga nordsvenska ston, blev utslagen av typbesiktningsnämnden 1946. Dessförinnan hann hon ta sin 100:e seger och vinna Erik Perssons Memorial på Årjäng 1944 och 1945 samt Kallblods-SM 1941 och 1942.

 

Lisette

 

Från och med 1962 besiktigades alla nordsvenskar som nått över 10 000 kronor i vinstsumma eller erhållit ett rekord under 1.40,0. Tidigare kunde en häst tjäna stora pengar innan den besiktigades och dömdes ut. Synnerligen framgångsrika och finlemmade Liela ansågs av många vara ett exempel på detta.

När elvaårige Grafit dömdes ut var reaktionerna däremot de motsatta då han inte ansågs som särskilt avvikande i typ. Solatla (e. Solo u. Sigrid Attila) var en annan kapabel travare som fick kalla handen av gubbarna i typnämnden. Hon ansågs som alltför gracil och med en varmblodsliknande gång.

Beträffande Cantal (e. Spenter u. Primsy) befarade ägarna att hon var så smäcker att hon skulle slås ut och sålde henne till en hästägare hos Olle Goop. Men hästen klarade sig igenom nålsögat och tog 34 segrar.

Sex utslagna 1964

1964 typbesiktigades omkring 150 hästar av vilka följande sex slogs ut:

Göken (e. Solo u. Skrymerdocka). Uppfödare: Hugo Andersson, Bäckefors
Påven (e. Pavin u. Mjösvinnstjärna). Uppfödare: Gustav Lennartsson, Ransäter
Toftejänta (e. Tofteruggen u. Primsy). Uppfödare: Gunnar Fredriksson, Ulvsby
Miranda (e. Mindin u. Solsippan). Uppfödare: Torsten Jorälv, Månserud
Vera (e. Pavin u. Centy). Uppfödare: Gustaf Högman, Dals Rostock
Seiviva (e. Torvinn u. Seiva). Uppfödare: Arne Jonsson, Hudiksvall

Bland övriga nordsvenskar som inte klarade typbesiktarnas bannstråle kan nämnas Solros, Cerafin, Brommajäntan, Rusine, Solong, Jacobin och Soloboy.

Typbesiktarna lyckades naturligtvis inte hitta alla kallblod med varmblodsgener och/eller varmblodsegenskaper. En del klarade sig, andra togs ur registret innan de skulle bedömas.

Blodtypning 1969

Den nordsvenska travaren blev slutligen första ras i världen för vilken härstamningskontroll genom blodtypning blev obligatorisk. Detta skedde 1969 och året därpå infördes samma krav för varmbloden. I början av 90-talet övergick man successivt till metoder som baserades på DNA-analys som alternativ till blodtypning. Frysmärkning blev samtidigt ett sätt att säkerställa en hästs identitet.

Dynamo-skandalen

Det tveklös största exemplet på avelsfusk, och det som allra mest upprörde människor både i och utanför travkretsar, var det fiffel och båg som uppdagades i Ransäter i slutet av 50- och början av 60-talet, inte minst för att Sveriges klart bästa kallblod, Runsy (e. Solo u. Rusna), kom att utgöra en av huvudfigurerna.

 

Runsy

 

Skumrasket avslöjades när ägaren till kallbloden Ruter Kung och Rudita bevisades ha inregistrerat hästarna på falska uppgifter. I den utredning som följde uppdagades även oegentligheter i Runsys stamtavla. Hon och hennes eventuella avkomma avstängdes på livstid. Målet överklagades emellertid och hovrätten rev upp häradsrättens dom.

Exakt hur turerna sedan gick har jag ingen klar minnesbild av, men 1960 slog Runsy hela den norska eliten i ett större lopp på Åby. Arvid Stenbäck tog emot priser och gratulationer av vår ende världsmästare i boxning, Ingemar Johanson. Dagen därefter kom det överraskande meddelandet att hästen var avstängd från allt tävlande.

 

Arvid Stenbäck

 

Tävlande avkommor

Egendomligt nog fick Runsys avkommor registreras och börja tävla. Två av dem, Ransy, och Ransätt, båda efter Pavin, visade sig snart på styva linan och började vinna lopp i parti och minut. Detta väckte ont blod bland nordsvenska hästägare, vilka på olika sätt protesterade. Det hela slutade med att samtliga hästar inblandade i den så kallade Dynamoaffären avstängdes för gott, detta sedan en förfinad blodtypningsteknik visat att Ransy och Ransätt saknade Solos blodgrupp.

 

Ransy

 

Remvikson (e. Viking u. Remnora) blommade ut som fyraåring då han på 35 starter tog 18 segrar och noterade 1.38,2 för Ola Johansson. Framgångarna fortsatte som femåring då han även hann med att betäcka 23 ston. Som äldre etablerade sig Remvikson i den yppersta eliten, men till slut hanns han ifatt av lagens långa arm. Det uppdagades nämligen genom blodanalys att hästen inte hade Viking som far utan i stället varmblodige Pernod (e. Sir Walter Scott u. Polly Hanover), ägd av Sven Berggren i Ransäter. Remvikson avstängdes för all framtid liksom hans avkommor.

 

Remvikson

 

En annan omdiskuterad häst var Orrisa en ojämn och humörbetonad avkomma till Orrison, där uppgifter om modern Pipaluks föräldrar saknades.

 

Orrisa

 

Norska tvetydigheter

Norrmännen hade också sina fall där diskussioner om renrasighet och härstamning bubblade upp med jämna mellanrum.

Schuvarda (e. Tofteruggen u. Schudina), född 54, var finlemmad och långtifrån rastypisk. Hon ansågs av många ha en varmblodshingst som far. Andra menade att även Tofteruggen var av den lätta typen och bland annat saknade hovskägg. Han skulle således med stor sannolikhet vara far till Schuvarda.

Schuvarda vann både Derbyt och Kongepokalen som fyraåring, men drogs med en del skavanker och fick tidigt avsluta sin karriär.   Redan som sexåring fick hon första fölet, hingsten Sjur, som kom att sätta sin pägel på norsk avel.

Detta var före blodtypningens tid. Numera vet man med 99 procents sannolikhet att varmblodet Finlay (e. Encore u. Finess) var far till Schuvarda.

Andra hästar som det gick vissa rykten om var Thea, Spryd och Kaprell . Den senare blev förbjuden i svensk kallblodsavel.

 

Thea

 

Vad typbesiktningsnämnden skulle haft för kommentarer om välkände   H.G.Balder , ett extremt resultat av den så kallade näraveln, kan man lätt föreställa sig.

 

H G Balder

 

Ringare

Förr i tiden då det var lite si och så med kontrollsystemet när det gällde travhästar hände det att en häst byttes ut mot en annan, snabbare travare. Syftet var både att tjäna pengar i lopp och göra sig en hacka på totalisatorn. Dessa hästar kallades för”ringare”.

Rykten om fusk

Redan innan pemiären på Åby den 24 januari 1960 hade det surrats på stallbacken om”stötkörning” och kallbod från Dalsland med tveksam härkomst. I Åmål hade jag tidigare snappat upp att ett brödrapar inte hade rent mjöl i påsen utan påstods ha tagit hem travare från Norge utan att registrera dem. På den tiden skrev man på Åby ut två lopp för nordsvenskar varje tävlingsdag, och det var framför allt hästarna i den lägre klassen som tilldrog sig uppmärksamhet. På premiärdagen segrade så Sunol med Harry Johansson (Stall Sand) i sulkyn och gav tio gånger pengarna.

Funderingar under Åmålstravet

Jag kommer väl ihåg när två av de så kallade ringarna uppträdde på Mörtebol den 6 januari 1960. Vid denna tid var vintermeetinget i Åmål den enda möjligheten att se trav i denna del av landet under inledningen av året. Drive-in-parkeringen upptog en stor del av publikplatserna och bilarna kördes på tomgång långa stunder – inga dubier när det gällde avgas utsläpp på den tiden. Mellan loppen kunde man förse sig med parisare, en slags föregångare till våra hamburgare. Toaletten var inte den typ av sanitetsanläggning som inbjöd till någon längre vistelse och Anita Lindbloms suggestiva Sån ´t är livet blev, såsom en av de få EP-skivor man förfogade över, tröttsam i längden.

En gamling bland unghästar

Några större diskussioner blev det inte när Erik Johansson (bror till Harry) vann det inledande nollloppet med Radix även om man noterade hästens höga ålder, åtta år. Övriga startande   hade som regel bara fyra eller fem år på nacken.

Sunol – ingen skönhetsupplevelse

Sunol stiftade jag för första gången bekantskap med på Färjestad i september 1959, då han snabbt roffade åt sig en ledning på 40 meter och sedan höll undan till favoritoddset 2,14. Hästen lämnade för övrigt inga intryck som jag lade på minnet, men jag noterade i programmet att travet var knackigt.

 

Sunol (Lökengubben)

 

I Åmål den 6 januari visades han upp sig oryktad och i ett erbarmligt trav. Han kördes till ledningen efter ett halvvarv och kunde, ackompanjerad av visslingar och burop, lätt hålla de övriga bakom sig. Hästens uppträdande påminde närmast en gammal slitare, men med kapacitet långt över pari för klassen. Enligt programmet var han nio år e. Trollstein u. Irma och hade rekordet 1.46,1. Mina betänkligheter angående hästen identitet stannad emellertid därvid, och inte kunde jag ana att de skulle bli upptakten till den största ringaraffär som förekommit i vårt land.

På Åby slog Sunol sedan alla med häpnad genom att på en mycket tung bana hämta in tre tillägg på täten och lätt hålla undan för Solbäcka och Solsonja, två hästar med betydligt större meriter. Hästen hann med att ta ett tiotal segrar och springa in runt 10.000 kronor innan han avslöjades.

Lasse Viadal

Harry Johansson hade emellertid fler ess i skjortärmen. Tre veckor senare dök han upp med ett nytt kallblod, Lasse Viadal, vilken sänkte sitt rekord med nästan 12 sekunder och vann till 22 gånger pengarna. Nu hände det sig dock att bland åskådarna fanns färjestadstränaren Bertil Karlsson, vilken kunde gå ed på att det inte var Lasse Viadal, vilken han själv kört tidigare. Måldomarna informerades om saken och så småningom kröp sanningen fram.

Lasse Viadal visade sig vara norska kallblodet Redbergsmoen och Sunol likaledes norske Lökengubben. Ytterligare en häst i Stall Sands regi, Radix, befanns vara en ringare. Hans rätta namn var Draum, och han hade också   hämtats hem från andra sidan gränsen. De tre norskregistrerade hästarna hade rekord som underskred deras dubbelgångare med ett tiotal sekunder.

Denna trio kunde ha fortsatt att springa in sköna slantar ännu en tid under sina falska namn och dessutom lyckliggjort sina ägare med en del”klipp” på totalisatorn om inte Bertil Karlsson funnits på plats och påpekat att det inte kunde vara Lasse Viadal.

Spiken i kistan för nordsvenskar på Åby blev det när ytterligare två falska kallblod avslöjades på hösten samma år, dalahästen Tormaj och framför allt Åby-stationerade Råtorps Jänta.   Senare har kallbloden åter tagits till nåder på banan, men startmöjligheterna är numera starkt begränsade.

Finsk ringare

Att inte heller frysmärkning är helt kassaskåpssäker fick man belägg för på den finska banan Kouvola för ett par år sedan. I lopp nio segrade den svenskregistrerade Tino du Ling, vilken spelats till andra- handsfavorit på toton trots att den var segerlös i 21 starter och oplacerad i de senaste framträdandena. Vid identifieringen efteråt framkom att det var en annan häst som tävlat i Tino du Lings ställe. Före loppet hade man kontrollerat frysmärkningsnumret, vilket stämde, men efter loppet saknades frysmärkningen helt.

 

Erik Widén

 

Tillbaka till travminnen

 

Skriv ut | Tillbaka

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kan ni även besöka Eriks hemsida.