Travminnen

Travminnen

En travdag för 50 år sedan

Sundbyholm

 

Om en nutida travbanebesökare skulle förflytta sig bakåt i tiden, låt säga runt 50 år, vore det mycket som han/hon skulle sakna men även en hel del som inte längre förekommer. Till en början ställdes man kanske inför valet; förstaplats eller andraplats, åtminstone på de större banorna. Förstaplats var några tior dyrare, men i gengäld hade besökaren uppsikt över målgången och ibland tillträde till bättre placerade läktare.

Värmningen

Ville man studera värmningen gällde det att ha hästkännedom, ty några vojlockar eller nummerbrickor som anvisade vilket lopp ekipaget startade i fanns inte. Däremot var det vanligare att hästarna testades rejält, åtminstone upploppet ned, vilket gav en god fingervisning om dagsformen, inte minst när det gällde hästar med aktionsproblem, vilka var betydligt fler på den här tiden. På Solvalla klockade man gärna Sören Nordins hästar, vilka ofta fick sträcka ut ordentligt de sista femhundra metrarna,

Spelet

Insatserna på totalisator begränsades till vinnare (2, 5, 10, 50 och 100kronor) och plats (5, 10, 50 och 100 kronor). Det var inte sällsynt med över 20 hästar i ett lopp, men de spelbara numren kunde vara färre beroende på att hästar med samma ägare/tränare gick "på stall". Det spelade alltså ingen roll vilket ekipage som vann. De hade alla samma nummer på totalisatorn. Skulle man spela gällde det att vara ute i god tid, ty köerna till de separata vinnare- och platsluckorna rörde sig inte särskilt snabbt beroende på den manuella hanteringen med rivblock. Någon oddsindikator fanns inte så ville man få en överblick över hur spelet fördelades fick man kika in i luckorna och kontrollera numren på bongarna, vilka blev högre i takt med insatserna. Platsoddsen beräknades per satsad tia, d v s utan tiondelar. Ett resultat med tre betrodda hästar kunde exempelvis se ut så här: Odds: 2,55   Plats: 12 – 14 – 16.   Inte sällan placerade man hästar utanför totalisatorspelet. Detta kunde bero på en hästs förmodade överlägsenhet, vilket gjorde loppet mindre spelbart, eller att en häst tidigare visat upp oreglerighet, utbrytarfasoner, stor osäkerhet etc.

Gamla rivningsbongar

 

Sparsamt med information

Löpningsreferat förekom ej och inte heller körsvensintervjuer eller andra spelbefrämjande rapporter. Man fick förlita sig till de enkla tipsblad som ibland försåldes. Överhuvudtaget var det sparsamt med prat i de ofta raspiga diskanthögtalarna. Förutom information om när loppet skulle starta och löpnings-/totalisatorresultat dominerade musiken. Det var till och med så att de låtar som spelades ibland var upptagna i programmen. Inte heller programmen gav någon närmare upplysning om hästarnas tidigare prestationer. På sin höjd noterades hästens tider under hans/hennes senaste starter på banan.

Solvalla, lopp 4, 1953

 

Många strykningar

Apropå programmen kunde man inte lita på att de hästar som upptagits i desamma startade. Anmälnings- och strykningsförfarandet var annorlunda och många strykningar förekom under tävlingsdagen. För att få ett förhandsbesked om vilka hästar som icke startade fick man göra sig omaket att ringa till banans sekretariat, vars telefonsvarare inte alltid var tillgänglig på direkten.

Banorna

Kurvdoseringen var måttlig eller saknades helt och banunderlaget kunde med lite överdrift förvandlas till rena leråkern efter en längre tids nederbörd. Det var inte ovanligt med kilometertider uppåt tio sekunder sämre än normalt. Det gällde att ha koll på vilka hästar som klarade av förhållandena bäst. Vissa s k”dyngtrampare”   vann bara en eller ett par gånger per år och det var när banan var särskilt krävande. På de mindre banorna utselades hästarna ofta under bar himmel och nymodigheter som duschar fanns i allmänhet inte.

Defilering och provstart

Under defileringen skulle varje körsven hälsa på måldomaren med en snabb huvudvridning. Struntade man i detta väntade böter. Man passerade i allmänhet framför publiken två gånger innan det var dags för uppkäkning och provstart. Denna gjordes vid aktuell startplats och inte som nu på publiksidan. Startbilen hade ännu inte gjort sitt inträde utan det var fråga om bandstart. Hade man otur kunde den häst man spelat få sig en snärt av gummibanden, med galopp som följd och det var inte alltid det kallades till omstart. När huvudstartern fått klartecken från understarters, de s k bandhållarna, fällde han ner flaggan och loppet var igång.

Hästtyper och utrustning

Vid en jämförelse med nutidens ekipage kan man milt uttryckt framhäva att det var en brokig skara som visade upp sig. Här förekom pullande rusare som ibland drog iväg i stor ledning för att i de flesta fall gå kräftgången genom fältet när upploppet närmade sig. Andra hästar kunde se ut som rena selkammare och var försedda med järnskor och blytyngder. På några banor kördes fortfarande s k lanthästlopp med tyngre nordsvenska hästar, vars kilometertider hamnade långt över tvåminutersstrecket. Barfotakörning hörde till undantagen. Detta berodde dels på sämre preparerat banunderlag, dels på att skobeslag ingick som en viktig del i balanseringen. Sulkymaterialet utgjordes inte sällan av enklare träslag och många använde s k långvagn.”Modesulkyn”, benämningen på standardversionen av de numera förhärskande modellerna, kom först på 70-talet. Kuskarnas huvudbonad kunde variera. De flesta hade någon typ av skärmmössa. Ytterst få använde sig av hjälm, vilket först senare blev obligatoriskt.

Skogsbläsen

 

Orent trav och diskningar

Hästarnas rörelseschema var inte alltid en fröjd för ögat. Förutom att galopper var i legio var hjälpsteg och orent trav i största allmänhet vanligt förekommande, inte minst när det gällde nordsvenska hästar. Man var inte så snabb på att diska för galopp, men orent trav slutade ofta med att hästen "blev hängd", d v s en bricka med ekipagets nummer hängdes ut vid bandomartornet. Högljudda burop hördes emellanåt från delar av publiken för att påverka domarna att diskvalificera ett ekipage som travade illa, och emellanåt lyckades det till vissas belåtenhet och andras besvikelse.

Omväxlande lopp

Till skillnad från dagens kompakta fält med hästarna mestadels travande parvis kunde fälten vara betydligt mer utdragna. Särskilt på småbanorna kunde loppen bestå av "utrbytare", mindre klungor och totalt akterseglade ekipage. Detta berodde på att hästarna var beydligt mer ojämna, men även på att kuskarnas kvalitet skiftade. Många glada amatörer, satte färg på loppen med inte alltför genomtänkta styrningar. Några egentliga catch drivers fanns inte och begreppet "spets och slut" var ännu inte myntat.

Loppets slutskede

Under slutskedet på loppet ökade kuskarnas aktivitet betydligt. Skulle man tillämpa dagens regler för drivning och framförande av ekipage vore det inte många som undgått böter eller avstängning. Skrik, sparkar, yvig spöföring och långvarig drivning var vardagsmat liksom oskicket att inte hålla rakt spår på upploppet.

Segerdefileringen

Vid segerdefileringen var det de tre främsta ekipagen som paraderade framför publiken. Ibland kunde tvåan eller trean efter en storartad eller överraskande insats få väl så många ovationer som segraren. Några intervjuer av segerkusken förekom inte men väl lagerkransning av vinnande ekipage i större lopp.

Resumé

Läsaren får kanske av ovanstående rader intrycket av att travtävlingar för 50 år sedan befann sig på en amatörmässig nivå med mindre tilltalande inslag när det gäller djurskydd och körsvennernas agerande, och det kan nog delvis äga sin riktighet. Å andra sidan fick man en helt annan känsla av folkfest med välfyllda publikplatser och färgstarka aktörer.

 

Erik Widén

 

Tillbaka till travminnen

 

Skriv ut | Tillbaka

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kan ni även besöka Eriks hemsida.