Travminnen

Travminnen

”Finnhästar” i Sverige

 

Begreppen varmblodig  och kallblodig har inget med kroppstemperatur att göra utan avser skillnad i temperament och kroppsform, vilket i sin tur genererar olika typer av rörelsescheman och arbetsprestationer. Den förädling av kallbloden som skett i och med deras utökade användning som ren sporthäst har emellertid utjämnat skillnaderna högst väsentligt.

Finnhästen allround

Den finska hästen hänförs enligt experter till kallblod och har en historia som är minst 1000 år gammal. Den är till sin natur en universalhäst som genom åren haft en stor betydelse som kör- och draghäst. Dess betydelse under finska vinterkriget får heller inte underskattas. I motsats till de ryska hästarna fick den en god omvårdnad och man lärde till och med hästarna att lägga sig ned under flyganfall och artilleriattacker. Numera används den  främst inom travsporten, men även som rid- och hobbyhäst.

Skeptisism mot finnhästar

Inställningen till den finska hästen var redan när travet stod i sin linda tvetydig. Samtidigt som man beundrade dess snabbhet var man orolig för att det finska blodet skulle ha en negativ inverkan på den nordsvenska rasen.
I Hästar och hästfolk (1951) uttrycker Gösta Bergengren sina farhågor i samband med Torpgärdans invigning1944. Han menar att banan borde utgöra en garanti för nordsvenskens ställning inom travet och fördömer de finska hästarna ”... dessa kallblodiga travmaskiner, som visserligen äro roliga ett slag, när de blixtrar till, men lätt blir i aveln en von Döbelns medicin.”

Några tidiga finska travare i Sverige

En framgångsrik finsk travare kring förra sekelskiftet var Weikko, född 1897. Han innehade en tid det skandinaviska rekordet för kallblod med 1.42 och blev en stor publikfavorit på banorna i Stockholm, Malmö och Luleå. Han deltog bland annat vid Jägersros invigning i maj 1907 liksom en annan finskstammad häst, Pio Mosso.

Fuxige Vauthi importerades från Finland omkring 1900. Med Hanna Hedman från Bollnäs i sulkyn erövrade hon ett stort antal pris på isbanorna. Omsider hamnade hon hos E.J. Nordin i Forssa där hon födde stortravaren Hjördis, som kom att bli hans tre berömda söners första kontakt med en tävlingshäst. Hennes karriär omfattade åren 1920 –1932, under vilken hon nådde rekordet 1.36,6 och segrade i 53 av sina 208 starter. Inte sällan tävlade hon mot varmblod och besegrade dem vid flera tillfällen.

Hjördis

Nya regler

1932 infördes nya bestämmelser för nordsvenska travare, vilka innebar att hästar av finsk ras först i tredje led kunde anses startberättigade (Hjörds var ju till 50 procent av finsk stam). E.J. Nordin tog då beslutet att låta Hjördis få avsluta sina dagar emedan han inte ansåg det ekonomiskt försvarbart att låta henne forsätta i aveln.

Fler”finnhästar”

Under sin solvallatid hade E.J. Nordin även Wahuti Rapp i träning. Hans namn kom i första hand att förknippas med en avstängning på ett halvår, vilken drabbade E.J. och Gösta sedan hästen efter ombalansering segrat till ett högt odds. Att det finska inslaget var stort även i västsverige när förra seklet var ungt kan man utläsa av gamla startlistor till istrav, där namn som Yssa och Kulhippon återfinns.

Saran Salama
Saran Salama, en utmärkt representant för den finska hästen

Utökat samarbete?

Sedan det blivit fritt fram för svenska och norska hästar att tävla och idka avelsverksamhet över gränsen har emellanåt röster höjts för att även den finska hästen skulle få samma rättigheter. Motargumenten har framför allt grundats på att den finska hästen skulle innehålla inslag av varmblod, bland annat orlovtravare. Då måste man i emellertid gå tillbaka ända till tiden före 1907 då den finska stamboken tog form. När det gäller utbytet över gränserna på tävlingssidan kan förresten nämnas att några norskägda och norskstammade kallblod för närvarande är i finsk träning och har nått fina resultat.

Patrik
Patrik. fyrfaldig vinnare av Kungstravet

Inga”rena” kallblod

I några tidigare inlägg i olika publikationer har jag tagit upp flera fall där det varmblodiga inslaget hos norska och svenska kallblod kunnat påvisas, och ovanstående artikel belyser även de inte ovidkommande bidraget av finskt blod som förekommit i vårt land. Därför anser jag att man borde lägga eventuella tvetydigheter när det gäller rasrenhet bakom sig, inte minst med tanke på att så många generationer förflutit.

Förslag

  • Öppna stamboken för kallblod i samtliga tre länder.
  • Tillåt kallbloden att starta i alla lopp, möjligen med undantag för vissa nationella, klassiska uppgörelser.
  • Utöka serien Nordisk Elitkamp med ytterligare tre lopp, ett i varje land, och låt åtminstone två av dem avgöras över stayerdistans, gärna ett över tre kilometer med ett tillägg.   Se även till att loppen får en lämplig geografisk spridning.
  • Skriv ut finalen i Nordisk Elitkamp, som redan nu kallas Nordiskt Mästerskap, över 2640 meter med fyra startande från varje land och låt loppet alternera mellan länderna. Detta lopp torde blir en värdig ersättare för Svensk-Norsk Kallblodslandskamp.

 

Erikasson

Två utmärkta travpublikationer

Avslutar med ett tips: Nu när mörkret faller på kan det vara tid för bokläsning. Två storverk som bör finnas i varje sann travälskares bokhylla är Hans-Erik Uhlins Vår kallblodstravare - från lanthäst till folkets häst och Travet (redaktör Mats Fransson). Den förstnämnda kan sägas vara en bibel när det gäller kallblodiga travare medan Travet ger en synnerligen detaljerad bild av travsporten från dess ursprung till moderna tider.

 

Erik Widén

 

 

Tillbaka till travminnen

 

Skriv ut | Tillbaka

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kan ni även besöka Eriks hemsida.