Glimtar från förr

Nordinbröderna och deras relationer

Rubriken syftar naturligtvis på Sören, Gunnar och Gösta, vars inbördes emellanåt kylslagna förhållanden ofta varit på tapeten. Beträffande ättlingarna Jan, Ulf (Sörens grabbar) och Rolf (Göstas son) har, vad jag kunnat utröna, inga misshälligheter förekommit.

Jag fick aldrig tillfälle att närmare lära känna brödratrion, men träffade dem vid några tillfällen i olika situationer och besökte även Gillmarken, den träningsbana i Bålsta som Gunnar och Sören delade under många år. Dessutom fick jag under min uppsalatid en god insikt om stämningen och rutinerna i deras respektive stallar genom en studiekamrat, vilken några somrar jobbade hos både Sören och Gunnar. Övriga studier av de tre ägnade jag mig huvudsakligen åt från publikplats men även på Solvallas innerplan och stallbacke.

Från början var ju nordinarnas tränarrörelse ett rent familjeföretag med Ernst Johan Nordin som primus motor, men i början på 50-talet delades rörelsen upp efter påtryckningar från Solvallas ledning. Bakgrunden var att man ville förhindra alla spekulationer om påstådda stötkörningar och att nordintrion gav varandra fördelar i loppen.

 

Direktiv

 

Upprinnelsen till den långvariga schism som uppstod mellan Sören (på bilden bakom Direktiv) och Gösta (bild Gay Gal) lär ha varit en incident i ett lopp där Göstas ekipage skar ner framför Sörens häst, vilken stördes till galopp. En bidragande orsak var säkerligen också Göstas korta stubin, vilken emellanåt tog sig något överilade uttryck mot såväl ästar som kollegor. Bröderna uppträdde efter detta synnerligen avmätt för att inte säga kyligt mot varandra, vilket dock inte syntes när de träffades i officiella sammanhang.

 

Gay Gal

 

Någon större syskonkärlek uppstod inte heller mellan Gunnar (bild Pluvier III) och Sören även om de långt ifrån var ovänner. Sören kände sig från början en smula eftersatt av sina äldre bröder, och de senare såg nog inte med blida ögon att minstingen i familjen så småningom tog för sig alltmer av kakan på travovalerna.

 

Pluvier lll

 

I sanningens namn skall dock sägas att konkurrenssituationen dem emellan kombinerat med viljan att vinna, vilken var utmärkande för alla tre, var en bidragande orsak till att några förtroligare relationer aldrig kom till stånd.

Även ute på Gillmarken kände man att det fanns ett visst avståndstagande från varandra. Gunnars och Sörens hästar sågs sällan träna tillsammans och kontakten mellan deras respektive stallar var på en låg nivå. Bland de stallanställda vid träningsbanan föredrog de flesta att jobba för Gunnar med sina mer sansade direktiv och tillrättavisningar framför Sörens kommandoliknande uppmaningar. Aldrig hörde de dock någon av bröderna uttala sig nedsättande om den andre.

Ett försök till en högst generell karaktäristik av bröderatrion på och utanför banan utifrån mina   iakttagelser kan te sig så här: Sören krävde mycket av såväl andra som sig själv och hade ett kommenderande förhållningssätt till sin personalen. Som kusk var han i regel taktisk, men kunde emellanåt hemfalla åt mindre lyckade manövrar då sinnet föll på.

Gunnar hade en mjukare körstil – inte olik Örjan Kilströms -   utan större åtbörder och gester och kunde sitta lugn även i rafflande upploppsstrider. Han pratade inte i onödan och hade en nedtonad dialog med sina anställda.

Gösta var startspecialisten som gärna chansade en del och mer körde på känsla. Han lär ha varit relativt pedagogisk i sitt förhållningssätt till personalen, men kunde ibland visa sitt mindre goda humör.

 

Erik Widén