Glimtar från förr

Omväxling förnöjer

Söndagen den 11 februari 1990 är en dag jag inte glömmer i brådrasket. Rubriken till denna artikel kan kanske leda tankarna till någonting positivt, men läsaren kommer snart att inse den ironiska innebörden.

Åke Sundberg får förtroendet

Vi hade anmält Tofte King till start på Hagmyren. Han hade efter en andraplats på Romme galopperat tre gånger i följd, varför vi inte hade några större förhoppningar om någon framskjuten placering. Som körsven hade vi anlitat Åke Sundberg. Han ansågs på den tiden som en notorisk spetskusk, vilken kunde offra det mesta för att komma till ledningen. Ibland höll det ända in i mål, men lika ofta slutade det med att hästen gick kräftgång över upploppet.

Vad man än kunde säga om Åke är det få som förnekar hans skicklighet på svårhanterliga hästar, speciellt ovilliga och osäkra kallblod. Hans förmåga att "bära" knackigt travande hästar och ändå få dem att prestera sitt bästa är omvittnad.

Hopp och förtvivlan


24-milsresan till travbanan gick problemfritt liksom förberedelserna inför start. Det var smällkallt och banunderlaget stenhårt. "Kingen" verkade trivas med förutsättningarna när Åke värmde honom i motvarv. Han skulle starta i lopp 7 från 40 meters tillägg i ett 15-hästarsfält.

Inledningen blev den värsta tänkbara. Efter en startgalopp med ca 20 meters markförlust som följd hamnade han näst sist invändigt. "Där rök alla chanser till en matlapp", hörde jag frugan besviket konstatera. Åke chansade sedan med att köra invändigt. När hästarna passerade efter ett varv befann han sig någonstans i sjättepar invändigt, men lyckades strax därpå trockla sig ut i andraspår. I täten låg Teman (Alf Jonsson) med Solminja och Sten Snärt i kölvattnet.

"Titta på Kingen!” Från vår position på stallbacken var det inte alltid lätt att få överblick över vad som hände i loppet, men ropet från den okände personen fick mig att fokusera på den bakre delen av fältet. Jo mycket riktigt, där kom vår lille grå pålle farande utvändigt om fältet, och som han gick! I ett huj var han uppe på tredjeplats genom slutkurvan. Åke vågade inte ta upp honom utan lät honom fullfölja i tredjespår. "Håller han sig på benen så är han minst trea", hasplade jag förväntansfullt ur mig.

De sista 100 metrarna blev nervpirrande. "Kingen" sög sig allt närmare tätduon och kopplade alldeles före mållinjen ett litet grepp som blev segergivande (se målfotobild). Vårt glädjerus förminskades inte av att vi spelat ett slant (odds: 12,96), men framför allt överväldigades vi av hästens och kuskens prestation.

 

Tofte King målfoto

 

Urineringsproblem

Så var det dags för dopingprov, och nu började bekymren. "Kingen" ville inte kissa, och vi försinkades uppåt en timme innan han äntligen kunde åstadkomma den mängd som erfordrades.

Problematisk hemresa

När vi äntligen kom iväg kring midnatt hann vi inte många mil förrän belysningen på släpet började krångla. Ingen hjälp fanns att tillgå, och mina försök att åtgärda problemet rönte ingen framgång. Vi måste hur som helst ta oss hem och det lyckades också utan allvarligare incidenter, främst beroende på den sparsamma trafiken på de mindre vägar vi begagnade oss av under resans senare del.

 

Tofte King

 

Tofte King

Tofte King var inte den mest talangfulla häst jag haft i min ägo; liten till växten (mankhöjd: 1.45), sen i utvecklingen och osäker även som äldre. I gengäld var han en lätthanterad och foglig individ som vi hade mycken glädje av. Han fungerade lika bra framför fyrhjulsvagnar, getdoningar, trillor (bild) och olika typer av slädar (bild). Jag använde honom även till lättare skogskörning, och min dotter red honom vid hoppning, terrängtävlingar och galopplopp.

 

Kingen för släde

 

Erik Widén